Stensöta
-Polypodium vulgare L

Växtplats:
Allmänt förekommande i både södra och mellersta Sverige och i Norrland, sällsynt förekommande i Norrbotten och nordliga fjälltrakter.
Utseende:
Stensötan blir ca 30 cm hög. Bladen sitter i par. Sporsamlingarna är bruna och runda och sitter på undersidan utav bladet.
Användning:
Såldes förr på apoteket som slemlösande medel och som medel mot förstoppning
Ätlig del:
Dess rot som har en sötaktig smak, roten kan äts rå eller som smaksättning till annan mat.
Näringsinnehåll:
Roten innehåller ca 5% kolhydrater i förhållande till färskvikten.
Tillagning:
Kokt rot mot förstoppning och slemlösning.

Koka upp ca 20 cm rot/dl vatten. Koka i ca 5 min. Låt vätskan sedan dra en stund och drick den sedan. Vid förstoppning skall vätskan dra ett par timmar innan den dricks.

Vass
-Phragmites australis

Växtplats:
Vass är vanligt i hela landet, dock sparsammare i fjälltrakterna. Vass växer i vattendrag, våtmarker och även på fuktig mark. Vass är en indikatorart till näringsrika sjöar.
Utseende:
Vårat högsta gräs, den kan bli flera meter hög, man har hittat exemplar på ca 5 meter. Den har en hård ihålig stam, med väldigt vassa blad (därvid namnet). När den blommar i augusti – september bildar blomor och frön en stor vippa.
Användning:
Förr i tiden använde man vass till mycket, man använde det till t.ex tak, boskapsfoder, papper och nödbröd. Man kunde också använda blommorna till färgning av tyg.
Ätlig del:
Rotstockens mjuka unga delar äts kokta eller råa, är de kokta skall man dricka kokvattnet också, då det innehåller utfällda sockerarter. Man kan också äta rotskotten, de innehåller dock inte lika mycket kolhydrater som rotstocken. Stråbasen på vasstrån som inte har blommat går också att äta, de skall skäras av ca 10 cm från basen. Rotstocken innehåller som mest näring mellan september och maj, men både den och rotskotten kan användas året om.
Näringsinnehåll:
Rotstocken innehåller ca 7 % kolhydrater i förhållande till färskvikten, rotskotten innehåller 5 %. För att få i sig det totala dagsbehovet av kolhydrater måste man äta ca 25 st, 10 cm långa rotstocksbitar, eller 30 st rotskott.
Tillagning:
Kokt vassrot.
Skär roten i små bitar, koka dessa i ca 15 min. Man skall också dricka spadet.



Mjölkört
-Epilobium angustifolium

Växtplats:
Vanlig på hyggen och torra marker i hela landet, den trivs också utmed vägar och bannvallar.
Utseende:
Örten har en ogrenad stam, med smala blad längsmed hela stammen. Den kan bli upp till 1,5 m hög. Mjölkört eller ”Mjölke” som den också kallas blommar juli-augusti med rosaröda blommor som sitter längsmed stammen en bit från toppen upp till toppen. Inuti frökapslarna som är rosaröda och avlånga, finns massor av små frön som är försedda med tunna fröhår.
Användning:
Förr använde man fröhårna till stoppning och man gjorde försök att använda fröhår till en slags bomull. Namnet Mjölkört beror på att man trodde att djuren skulle mjölka mer om de åt mjölkört.
Ätlig del:
Det som man främst äter på växten är rotstocken, den måste först kokas för den smakar annars mycket bittert. Man kan också torka roten och använda den till nödbröd. Också bladen och skotten kan ätas, bladen i te och skotten i soppa.
Näringsinnehåll:
Rotstocken har ett högt kolhydratinnehåll, 16 % av färskvikten, men då de är små krävs det ganska stora mängder för att täcka dagsbehovet. Skotten har ett ganska högt innehåll av C-vitamin.
Tillagning:
Kokt rotstock.
Drag bort den bruna mittsträngen i roten så kommer den smaka mindre beskt. Hetta sedan upp den tills den blir brun och torr, koka den sedan ett par minuter. Häll därefter av spadet och koka den sedan i 15 minuter i nytt vatten.   // DagIsak.


Källor:
Monsen, L. (2006). Stora vildmarksboken : utrustning, fältkunskap och överlevnadsteknik. Sverige: Bokförlaget Forum